Att packa ner sina saker i lådor och säckar och ser hur tomt det börjar bli i ens hem gör en deprimerad. Fatta inte varför det känns så hemskt, jag borde ju vara glad över att vi ska flytta till en stor 3 rummare med nya golv. Men nej inte jag, i stället blir jag deppig över att vi ska flytta från en trång 1.a. Jag tycker denna lägenheten är så mysig, trevliga grannar har vi och här känner jag mig trygg. När vi flyttar vet man ju inte alls vad det är för grannar, kanske är hemska surkärringar eller bråkiga människor som festar ofta.? Det är jobbigt att packa ner allt och jobbigt att flytta allt och jobbigt att få det på plats. Det kommer säkert bli bra när vi har flyttat in och allt är iordning gjort, kanske känns det just så här eftersom endel utav mina flyttar inte har handlat om att flytta för man behöver större eller finare utan för att det har varit seperationer iblandade.
Tur jag har Tim som kan påminna mig om allt det possitiva med flytten. :)
Någon annan som tycker att packa och flyttar är deprimerande?