Min pappa är alkolist, vilket dom flesta i Kallinge/Ronneby vet. Han sitter vid systemet bland alla dom andra, han åker bussen kanon full och ja som dom andra.Sedan Caspian föddes har det varit lugnare, iaf har vi inte blivit utsatta för alla pinsamma händelser. Tills idag...

Va nere i stan och skulle ta bussen hem. Caspian grät och vi hade massor av kassar och allt kändes kaos. När vi väl hoppat på bussen är det inte för lugnare där heller. En kvinna skriker och ha sig. Då får jag se pappa som försöker ta sig ut ur bussen, förmodligen har han fått syn på att vi kliver på. Kvinnan sliter in pappa i bussen då får han och jag ögonkontakt så han vinglar bort till oss. Då skriker jag till honom, kom fan inte hit när Caspian är här,vissa dig inte för han, han ska inte behöva se dig så här. Han va verkligen dyngrak. Pappa sätter sig sätet framför utan att titta på Caspian, då flyger denna kvinnan fram och börjar slå på pappa och skrika hörde du inte henne, fatt du trögt. Då får jag ännu ett bryt och skriker till kvinnan för häelvete slå han inte och lägg dig inte i det här. Hon skriker tillbaka och då säger jag något om att din jävla alkolist jävel håll käften stäng. Hon sätter sig längst fram, det är knäpptyst på bussen, förmodligen ingen som vågar säga något efter detta. Då vänder sig kvinnan och vrålar mot mig, jag är inte alkolist det är lördag och igår va det fredag. Jag skakar bara på huvudet, men hon fortfätter en bra stund. När hon tystnar börjar i stället pappa. Han skriker inte men mumlar och gör allt för att provecera mig, trotts att han vet hur lätt jag har att få stora utbrott på honom. Jag ber han hålla tyst. Jag säger en massa dumma och fula saker till honom. Det enda som är något vettigt och som jag menar verkligen är att Caspian ska inte bli utsatt för något sånt här, han ska inte behöva skämmas som mig.

Pappa och denna kvinnan hoppar av samtidigt som oss, pappa så full att han måste stötta sig mot bussen för att komma runt den, kvinnan skyndar sig snabbt därifrån. Alla stirrar på oss när bussen kör iväg.

Hela vägen hemma fick jag hålla mig för att inte börja gråta, så fort vi kom innanför dörrarna börjar tårarna rulla, det va så hemskt och jag hade verkligen trott att han skulle förändras när han blev morfar. Jag hatar hans problem dom håller ofta mig vaken om nätterna. Jag vet att jag inte kan göra något men hans problem finns och kommer alltid finnas med mig.
När jag ser och vet om folk som skaffar barn med alkolister/knarkare får jag ett hat inom mig. Visst deras problem kanske inte är så stor från början, men det va inte min pappas heller. Han va som vilken annan person som helst,  jobb, hus, familj vad har han nu?!
Jag önskar att pappa ska bli nykter!